.

När jag var liten hade jag många smeknamn.
Inte för att det var kul, utan för att alla andra barnen hade svårt att uttala hela mitt namn.

Det hela började med Caroline. Min första granne och jag var knappt ett år.
Hon kallade mig för Ales fram tills vi började skolan.
Och sedan var det min lillebror, som hade svårt med både x och r,
så Danda blev det lättaste valet.
Danda... Hm.
Det blev så att hela familjen började kalla mig så titt som tätt.
Syrran kallade mig Dandos, en lite häftigare version av Danda.

Två små tjejer som bor på vår gata brukade kalla mig för Alice.
Kanske en lite snyggare version av Ales?

När jag började mellanstadiet hade alla smeknamn försvunnit,
eller ja. Alex fanns ju kvar, och finns fortfarande.
Men de andra hade sakta men säkert försvunnit.

Och så en dag fick min syster en son.
Felix Elliot Hultman.
När han lärde sig prata så pekade han på mig, log brett och ropade "AAAAGGEEEE!!",
Agge, alltså. Jaha, tänkte jag.
Jag hade försökt att lära honom att säga Danda.
Det är ju faktiskt lite gulligt.
Bra mycket gulligare än Agge iallafall.
Men Agge blev det.
Och Felix lärde Elin också. Fast när hon sa det första gången blev det Aggat.
(är inte 100 procent säker, hon kan ha sagt anka också)
Nu har Felix tagit ett steg längre, så nu är det Ales.
Hoppas att Elin lär sig snart också.
Och undra hur lång tid det tar innan jag är Alex igen?