.

"Killar kan ha puckelrygg och vara enbenta och ändå se Brad Pitt i spegeln.
Tvärtom är det med tjejer. De kan vara Angelina Jolie och ändå se Shrek."

Jag har ett ex. Men vem har inte det? De flesta exen jag har har jag faktiskt lyckats ha en bra relation med även efter att förhållandet har tagit slut. Man kan vara vänner. Kanske inte såna vänner som går och fikar eller kollar på film ihop. Men såna vänner som kan stanna upp ett tag när man stöter på varandra på stan, och prata lite.

Sen har jag ett ex, som är väldigt konstig. Jag vet inte om jag vill ha en relation med honom.
Ibland får jag sms, eller så skriver han på MSN. "Jag saknar dig".

För nästan två år sedan så skaffade han sig sin första flickvän efter att vi hade gjort slut. Då var jag ihop med min dåvarande kille och vi hade varit ihop i cirka ett år. Men nu började den här killen ringa, smsa, maila. Ringde och grät på nätterna. Han ville ha tillbaka mig. "Men hur kan du säga så när du har flickvän?" frågade jag. Hans svar var väl ungefär att han alltid kommer att älska mig blabla.

Nu har han en annan tjej. De har väl varit ihop ett rätt så bra tag. Men ibland pratar vi på msn, och när vi har pratat en stund brukar han skriva. "skönt att vi pratar igen. har saknat att prata med dig". Varje gång! Eller om man stöter på honom på stan, så brukar han stanna och prata. Ibland om man frågar hur det går med tjejen så brukar han göra en grimas, han tycker inte alls om att bo ihop med någon (det är iallafall vad han säger). Om jag då frågar varför han är ihop med henne så får man svaret "hon har stora tuttar. jag gillar stora tuttar." Tack för den, tänker jag (?). Hur kan han säga så? Varför är han och har alltid varit så oärlig och så svinig?

Jag var ihop med den här killen i tre år. Jag ångrar dessa tre åren. Kanske inte just åren, men jag ångrar honom. Han var en sån kille som är underbar i början. Jättefin på alla möjliga sätt och vis, men som sedan blir ett monster. Ett monster som ska bestämma och kontrollera och vara jättesvartsjuk. Jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde när jag var ihop med honom. Ett sånt förhållande önskar jag inte någon.

På senaste tiden har jag klickat in mig själv på Pro-Anabloggar (= Pro-ana är benämning på en slags subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd.) På något sätt blir man fascinerad av människor som på något sätt promotar anorexia. Förklaringen är att man "väljer" detta själv, att man inte kan välja en sjukdom. Där vet jag inte riktigt vart jag står, men alla som har anorexia, bulimi mm har ju en psykisk störning. Så som andra ser på en är inte alls samma person man ser i spegeln. Jag vet, för jag är själv en av dem som varit nere i  kräkträsket. Jag har fortfarande taskig självbild, men mycket bättre nu än då. Hade jag kunnat hade jag samlat alla små anorexitjejer och gett dem en kram och berättat hur fina de faktiskt är. För det är dem, och det vet jag. Jag mår själv mycket bättre på 60 kg än på 40!

Som sagt, lite funderingar bara..

Sverige - ett land av ärtsoppa och makaroner med köttbullar.
Ett land där grannar låtsas inte se varandra även om de åker i samma hiss varje morgon.
Ett land där man äter lagom, bara det inte gäller godis eller kakor. Ett land där läkare säger till patienter att avvakta och se, till och med på akuten.
Ett land där man super på fredagen och har sex på lördagen mellan lördagsfilmen och Bingolotto.
Ett land där människor tycks ha allt, men ändå har mer rynkor än den äldste i någon bergsby.
Ett land där tonåringar ser ut som vuxna och vuxna ser ut som tonåringar.
Ett land som hjälper många. Ett land som många vill flytta till. Ett land som vill vara omtyckt av alla, men ändå är ett land som många älskar att hata.

En invandrare

---

Stämmer?