.

På senaste tiden har jag klickat in mig själv på Pro-Anabloggar (= Pro-ana är benämning på en slags subkultur som lyfter fram anorexia nervosa som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd.) På något sätt blir man fascinerad av människor som på något sätt promotar anorexia. Förklaringen är att man "väljer" detta själv, att man inte kan välja en sjukdom. Där vet jag inte riktigt vart jag står, men alla som har anorexia, bulimi mm har ju en psykisk störning. Så som andra ser på en är inte alls samma person man ser i spegeln. Jag vet, för jag är själv en av dem som varit nere i  kräkträsket. Jag har fortfarande taskig självbild, men mycket bättre nu än då. Hade jag kunnat hade jag samlat alla små anorexitjejer och gett dem en kram och berättat hur fina de faktiskt är. För det är dem, och det vet jag. Jag mår själv mycket bättre på 60 kg än på 40!

Som sagt, lite funderingar bara..