.

Igår var jag och min familj uppe i Stockholm på min kusin Alexanders begravning. Den var fin och mycket mycket sorglig. Tårarna var inte långt borta redan utanför kyrkan och att sedan se min faster (Alex mamma) gråta och mina kusiner (Alex syskon) gråta var riktigt hemskt. Jag tänkte för mig själv hur det hade varit att förlora min egen bror. Nästan det värsta som kan hända. Jag tänkte på min faster som förlorat sin äldsta son. Det måste väl ändå vara det värsta i någons liv? Att förlora ett barn? Jag klarar nästan inte av att tänka på det.

Min kusin Alexander skrev en självbiografi som jag har sträckläst och läst klart på mindre än 24 timmar. Den var otroligt bra och mycket hemsk, tragisk och sorglig. Ikväll googlade jag på hans namn och titeln på boken och fann flera bloggar som hade läst boken och även träffat Alexander vid flera tillfällen. Alla hade bra saker att säga om honom.

Vila i frid, min kusin Alexander Ritchey. Kommer alltid minnas dig som när du jagade min storasyster och låste in henne på utedasset ute i vår stuga.