.

När man är sjuk blir man ofta och lätt rastlös. Jag och Max satt bredvid varandra i soffan och jag spanade, som vanligt, på hans armar. Inte bara för att han har ganska snygga armar, utan för att jag är ganska fascinerad av hans tatueringar.

Jag började med att fråga snällt om jag inte kunde få måla lite på hans tatuering, men fick då ett bestämt nej. Efter mycket tjat och många om och men lät han mig att ta fram mina täckpennor.

Resultatet:

Jag frågade om jag inte kunde få göra såhär varje dag, för jag kände mig ganska lycklig och glad när jag beskådade mitt verk. "Nej." var det enda svaret jag fick.